O.B.S!

Nu byter jag bloggadress och kommer enbart att blogga på följande adress

http://www.sofiasgata.blogspot.com/

Glömsk...

Rally och jag var ute i skogen här om dagen. Eftersom det var skidåkare lite varstans så vågade jag inte släppa honom fritt, istället fick han springa i spålina. Jag tog av honom kopplet på en åker innan vi gick in i skogen och när vi var på väg hem kom jag på att jag nog hade glömt kvar kopplet. Så var bara att gå tillbaka. Men detta var ett utmärkt tillfälle att låta Rally spåra lite. Kolla in bilden så får ni se om han klarade det.

Hej då ses om några dagar!

Jag sitter just nu 1 mil utanför Västervik, närmare bestämt i Gunnebo. Jag kom hit igår och ska vara här tills på onsdag då hundarnas och katternas ägare kommer hem. Ja precis, jag sitter hund- och kattvakt.

Innan jag skulle åka hit så var jag tvungen att packa med mig lite saker och Rally förstod direkt vad som var G då matte springer runt. Han hade givetvis räknat med att få följa med som han oftast får göra även fast färden ibland är till hunddagis. Han följde mig och sambon till dörren. Jag vänder mig om, satte mig ner på golvet och kramade om honom.

I det ögonblicket landade smärta i min kropp och tårarna kom. Min sambo kunde inte förstå varför jag grät, jag skulle ju bara vara borta någon dag. Jag vet inte varför jag grät, det var ju inga mängder utan bara ett fåtal tårar som trillade ner för min kind. Men jag vet ju hur han beter sig med husse och att han inte får den aktivering som han behöver. Kanske var det smärtan av att veta att han skulle få ha 2½ dag med husse, vilket är väldigt stressande för honom.

Jag insåg i vilket fall som helst hur mycket jag älskar min hund och att jag aldrig någonsin skulle kunna släppa taget om honom om det inte vore för hans eget bästa.
Under min tid här hos de andra hundarna inser jag även hur mycket Rally kan och hur duktig han är. Han är ju formad precis så som jag vill ha en hund och hänger med på allt och tyr sig till mig och mina signaler. När man är med främmande hundar ser man hur sin egen hund passar in i sitt liv jämför med de andra hundarna.

Fast dessa hundar jag är hos är toppen fina hundar och med trevliga personligheter. Vi har så mysigt tillsammans. Just nu ligger dom och sover. Dom är nog ganska trötta efter vår promenad i det fina vädret.

Rad olika filmer.

Kråkorna gör mig sällskap medans jag väntar på bussen

Matilda ligger i mitt knä och spinner.

Mysiga fåglar

Rally tar skål

Undulater

Varför ligger fågeln så?

Vi lever!

I söndags var jag och Rally på hundklubben för att träffa två instruktörer. Jag har haft så svårt att få Rally att lugna ner sig och att inte skälla på andra hundar. Nu tar jag hjälp utifrån eftersom jag själv blivit osäker på mina kunskaper och på hur jag hanterar Rally. Många har sagt att han är en problem hund och att han mår bäst av att få somna in eller flytta långt ut på landet. Jag vill inte ge upp Rally så lätt som andra tycks kunna med sina familjmedlemmar. Jag ser i vilket fall som helst Rally som en familjemedlem.

Mötet gick väl inte precis till så som jag hade tänkt men jag fick ut mycket av det!

Det börja med att Rally skällde ut den manliga instruktören men han var toppen bra och gav aldrig upp utan det var han och Rally som jobbade tillsammans under hela mötet medans jag pratade med den kvinnliga instruktören.

Dom sa att Rally absolut INTE är en problemhund. Det allt bottnar i är att han är väldigt osäker. Jag måste även bygga på min osäkerhet. Nu har vi några övningar vi ska göra tillsammans och jag ska kämpa för att han äntligen ska kunna slappna av och leva det hundliv han förtjänar och att även jag ska få njuta av det hundliv jag vill.

Idag när jag var ute med Rally upptäckte jag att det låg änder mitt på den stora gräsmattan inne på gården. Finns det så lite mat att dom måste söka sig in i bostads områden? Jag tycker så hemskt synd om dom. Efter promenaden gick jag ut med lite bröd men dom verkade inte vara så intresserade, utan mer rädda. Jag hade även med mig lite solrosfrön som jag strödde ut på marken.

Alfons och Petronella har en egen stol vid bordet.

(Mobil bild)

(Mobil bild)

Här har ni Rally...

Från mobilen...

Här kommer lite bilder ifrån min mobil.

Jag och Rally tog en promenad till stadsparken för att mata fåglarna. Änderna fanns inte på plats så jag la ut lite frön till småfåglarna och gick sedan vidare ner mot lilla strömmen. Rally fick kramp i sina tassar av kylan. Han fick då ligga på papperspåsen som jag rev sönder så att han fick rum.

Det har fallit en hel del snö och mer skall tydligen komma.

Jag lastade pulkan med fågelfrö, äpplen, talgbollar och kråkmat (hundmat) för att ta en sväng runt området och förse våra frusna vänner med lite mat.



Här kommer lite filmer ifrån min mobil.

Det var väldigt mycket bus under lördagens eftermiddags pass.

Jag plockade fram en ny leksak till katterna. Detta var mycket uppskattat.

Vilken glädje det är att se dom!

Sony kom fram till att vatten kan vara riktigt skoj!

Det var hemskt att mata fåglarna. Dom klättrade på varandra och flera fåglar trycktes under vattenytan. Jag var livrädd att dom skulle tryckas under isen. Jag försökte få upp dom på land, men bara ett fåtal ville.

Rally drar gåvor ifrån tunnan på Willys till katthemmet.

Se hur en av kråkorna åker ”pulka” ungefär 18 sekunder in i filmen.

Kråkorna väntar på oss.

Gott och blandat

Kråkorna sitter utanför porten och väntar.
Alfons

Ja se själva...

Kråkorna...och sjöfåglar

Det har blivit svårt att mata ”mina” kråkor då andra fåglar kämpar för att få tag på mat. De fåglar som stör kråkorna är fiskmås och trut. Om det inte vore för att dom singlade över våra huvuden och bajsade hej vilt och förde ett himla liv så skulle dom gärna få mat av mig. Men nu är det ju så att dom inte kan hålla igen varken munnen eller ja ni vet vad.

Jag får därför mata kråkorna lite i smyg, eller ja jag kan inte slänga ut hela nävar med mat utan får kasta kula för kula. Det var då jag upptäckte kråkornas fantastiska förmåga i att fånga maten. Se detta på filmen nedan.

Mobil bilder.

Vt bloggare.

Nu är den färdig!

Min blogg på Västervikstidningen.
Där ska jag dela med mig om arbetet på djurskyddet, händelser och information om föreningen.

Nu har jag 3 stycken bloggar som ni får ha koll på.

Men lugn!

Om ni kikar till höger, högst upp här på bloggen har jag lagt ut de övriga två adresserna.
Så ni behöver enbart komma ihåg denna blogg så löser de andra sig genom två enkla klicka.

Så i fortsättningen kan ni följa vad som händer på djurskyddet via Västervikstidningens hemsida och mina djur får ni fortsätta läsa om här.

Filmer.

Rally delar snällt med sig.

Snälla Rally

-Rally, koppel!

Kråkorna följer efter.

Rally hämtar mattes.

Dessa fåglar vill ha ett nytt hem. Någon som kan ge dom det?

Vår resa till Katthemmet Kompis.

I torsdags bar färden av mot Nybro med destination Katthemmet Kompis. Eftersom jag inte har körkort fick även sambon följa med, således blev hunden ensam hemma och det resulterade i att även han fick följa med till Nybro.


Det visade sig bli en händelserik resa.



Vi hade en bit att åka, så på vägen mot Nybro stannade vi till vid svärföräldrarnas stuga så att Rally fick springa av sig.

Som ni ser på bilderna så lever han verkligen upp till sitt namn.

När han väl lugnat ner sig och jag hunnit med att fota lite så packade vi in oss i den full lastade bilen och begav oss mot vårt mål. Jag kände mig ganska rastlös så knäppte några bilder genom vindrutan innan jag packade ned kameran.

Fullfart mot Nybro!

Vi hade skrivit in postnumret i vår gps men den hittade inte vägen exakt. Så vi chansade på att åka till vägen där postnumret gick. När vi stannade till då vi var framme fick jag syn på några hästar på andra sidan vägen som jag bara var tvungen att knäppa lite kort på.

Någon som vet vad den hästrasen heter?

Jag ringde till Kompis för att få vägbeskrivning den sista biten och efter två försök så hittade vi dit. Det första vi såg när vi körde in på gården var det nedbrända katthemmet. Jag fick rysningar över hela kroppen och försökte skjuta ifrån mig känslorna för att undvika tårar.


Vi möttes upp av en tjej, om jag minns rätt hette hon Lotta. Vi började att packa ur alla saker vi hade med oss och hjälptes åt att få in det i huset.


När allt var inne frågade jag om vi fick träffa katterna. Jag ville inte tränga mig på så jag var lite försiktig med alla frågor även om jag hade tusen att ställa.


Vi fick följa med in i det provisoriska katthemmet som bara ligger några meter ifrån det förra. I vanliga fall förvaras alla loppissaker där inne men har nu fått flyttas ut för att göra plats åt katterna. De flesta katterna fick springa löst i den lilla stugan medans några fick vila ut i burar då de var tvungna att hålla lite extra koll på dom. Vissa var chockade efter händelsen och hade blivit väldigt skygga medans andra vilade sina brända tassar. Jag ville inte ta allt för mycket bilder inne i stugan då ljuset var svagt och jag var då tvungen att använda blixt, ville inte påfresta katterna i onödan.

När vi sett hur katterna hade det så gick vi några meter längre bort på gården för att ta oss en närmare titt på det nedbrända huset. Man såg verkligen hur fint dom haft det trots att huset var nedbränt. Rastgårdar både på fram och baksida med gott om utrymme för en massa bus och lata härliga dagar i solen.

När branden härjade på gården hade Sonny verkligen kämpat för att får ut katterna, senare fick han följa med till sjukhuset för att tillbringa natten då han dragit på sig rökskador. Brandmännen var också otroliga och kämpade även dom för katternas liv.

Längst bak på bilden kan ni se den stora utegården och på framsidan de mindre.

Nätet i utegården fick slitas upp på flera ställen för att skapa flyktvägar åt katterna.

När vi var där så var det 12 katter som saknades och nu tror jag dom har hittat 2 till. Jag pratade med Maritha på kvällen och hon sa att hon inte ger upp förrän alla katter är hittade. Tjejen som visade oss runt sa att dom knappt sover då de är ute på nätterna för att titta så att ingen katt sitter och fryser i fällorna.

Foto: Katthemmet Kompis.

Det är så fint att så många människor har engagerat sig i Katthemmet Kompis. Maritha, Sonny och alla andra som hjälper till på gården är sanna djurvänner och det märker man inte bara på hur dom tar hand om katterna och lägger ned tid för att hitta dom. Tittar man sig runt på gården hänger det mat till fåglarna i de flesta träd och hö ligger framme så att rådjuren kan ta för sig. Fortsätt att hjälpa kompis. Allt material som inte går åt säljs och pengarna går till att bygga upp kompis igen.


Pengar kan ni fortsätta att skänka på PG-konto: 35 74 82-9



Maritha vill skicka ett stort tack till alla som varit med och hjälpt till!

En sista blick över gården innan hemfärd. Längst bort ser ni det nedbrända katthemmet, sedan kommer det provisoriska katthemmet i den röda lilla stugan till vänster och till höger om mig ligger bostadshuset (syns ej på bilden).

Innan vi lämnade Nybro passade vi på att få i oss något att äta, även hunden fick ett mål mat och vatten . oron fanns att han kanske skulle kräkas i bilen, men det gjorde han faktiskt inte. Visserligen har han aldrig visat tecken på att vara åksjuk, men man vet ju aldrig.

När vi alla var mätta och belåtna rullade färden vidare hemåt Västervik igen.

Allt gick bra ända tills sambon blev kissnödig. Vi stannade till vid en parkeringsficka, men diket där var som ett mindre stup så färden gick vidare nu i sökandet efter ett bra ställe att stanna på. Vi svängde in på en mindre väg och såg ganska snart vad vi trodde var en perfekt plats att stanna på. Det såg ut som en parkeringsfick, möjligtvis en busshållsplats. Vi kröp sakta in mot platsen för att parkera och poff så försvann marken under oss och det ända jag såg genom min sidruta var snö. Jag kom inte ur bilen utan fick kravla över sätet och hoppa ut på förar sidan.

Det som hänt var att vi hade kört ner i diket som var överplogat med snö. Där stod vi mitt ute i skogen där allt var becksvart. Då slog det mig att jag har en ganska stark ficklampa på min mobil. Jag sprang ut till den stora vägen och började vifta för glatta livet med min lampa. Först stannade bussen för att plocka upp mig, sedan kom en personbil som tyvärr inte kunde hjälpa oss, den tredje bilen som stannade visades sig vara en bärgarkille. Han ringde sin kollega som skulle komma med en bärgare. Innan bärgningsbilen hann komma hann jag stoppa en kille i en lastbil. Killen i lastbilen hjälpte oss upp ur diket helt gratis även fast vi erbjöd honom en slant.

Tack så hemskt mycket!

Jag filmade lite där jag och hunden stod i mörkret och frös. Men eftersom det var så mörkt så syns det inte så bra.

Här har ni bilen- filmade åt fel håll.

Bärgningsbil, personbil, lastbil och så svärfars bil på plats. Mycket rörelse på den lilla vägen.

Här drar lastbilen upp vår bil ur diket. Allt gick jätte bra och bilen hade inga skador av händelsen.

När vi väl var uppe ur diket och vi tackat för hjälpen så fortsatte färden återigen hem till Västervik, utan några hinder längst vägen.