Vi lever!

I söndags var jag och Rally på hundklubben för att träffa två instruktörer. Jag har haft så svårt att få Rally att lugna ner sig och att inte skälla på andra hundar. Nu tar jag hjälp utifrån eftersom jag själv blivit osäker på mina kunskaper och på hur jag hanterar Rally. Många har sagt att han är en problem hund och att han mår bäst av att få somna in eller flytta långt ut på landet. Jag vill inte ge upp Rally så lätt som andra tycks kunna med sina familjmedlemmar. Jag ser i vilket fall som helst Rally som en familjemedlem.

Mötet gick väl inte precis till så som jag hade tänkt men jag fick ut mycket av det!

Det börja med att Rally skällde ut den manliga instruktören men han var toppen bra och gav aldrig upp utan det var han och Rally som jobbade tillsammans under hela mötet medans jag pratade med den kvinnliga instruktören.

Dom sa att Rally absolut INTE är en problemhund. Det allt bottnar i är att han är väldigt osäker. Jag måste även bygga på min osäkerhet. Nu har vi några övningar vi ska göra tillsammans och jag ska kämpa för att han äntligen ska kunna slappna av och leva det hundliv han förtjänar och att även jag ska få njuta av det hundliv jag vill.

Idag när jag var ute med Rally upptäckte jag att det låg änder mitt på den stora gräsmattan inne på gården. Finns det så lite mat att dom måste söka sig in i bostads områden? Jag tycker så hemskt synd om dom. Efter promenaden gick jag ut med lite bröd men dom verkade inte vara så intresserade, utan mer rädda. Jag hade även med mig lite solrosfrön som jag strödde ut på marken.