Vår resa till Katthemmet Kompis.

I torsdags bar färden av mot Nybro med destination Katthemmet Kompis. Eftersom jag inte har körkort fick även sambon följa med, således blev hunden ensam hemma och det resulterade i att även han fick följa med till Nybro.


Det visade sig bli en händelserik resa.



Vi hade en bit att åka, så på vägen mot Nybro stannade vi till vid svärföräldrarnas stuga så att Rally fick springa av sig.

Som ni ser på bilderna så lever han verkligen upp till sitt namn.

När han väl lugnat ner sig och jag hunnit med att fota lite så packade vi in oss i den full lastade bilen och begav oss mot vårt mål. Jag kände mig ganska rastlös så knäppte några bilder genom vindrutan innan jag packade ned kameran.

Fullfart mot Nybro!

Vi hade skrivit in postnumret i vår gps men den hittade inte vägen exakt. Så vi chansade på att åka till vägen där postnumret gick. När vi stannade till då vi var framme fick jag syn på några hästar på andra sidan vägen som jag bara var tvungen att knäppa lite kort på.

Någon som vet vad den hästrasen heter?

Jag ringde till Kompis för att få vägbeskrivning den sista biten och efter två försök så hittade vi dit. Det första vi såg när vi körde in på gården var det nedbrända katthemmet. Jag fick rysningar över hela kroppen och försökte skjuta ifrån mig känslorna för att undvika tårar.


Vi möttes upp av en tjej, om jag minns rätt hette hon Lotta. Vi började att packa ur alla saker vi hade med oss och hjälptes åt att få in det i huset.


När allt var inne frågade jag om vi fick träffa katterna. Jag ville inte tränga mig på så jag var lite försiktig med alla frågor även om jag hade tusen att ställa.


Vi fick följa med in i det provisoriska katthemmet som bara ligger några meter ifrån det förra. I vanliga fall förvaras alla loppissaker där inne men har nu fått flyttas ut för att göra plats åt katterna. De flesta katterna fick springa löst i den lilla stugan medans några fick vila ut i burar då de var tvungna att hålla lite extra koll på dom. Vissa var chockade efter händelsen och hade blivit väldigt skygga medans andra vilade sina brända tassar. Jag ville inte ta allt för mycket bilder inne i stugan då ljuset var svagt och jag var då tvungen att använda blixt, ville inte påfresta katterna i onödan.

När vi sett hur katterna hade det så gick vi några meter längre bort på gården för att ta oss en närmare titt på det nedbrända huset. Man såg verkligen hur fint dom haft det trots att huset var nedbränt. Rastgårdar både på fram och baksida med gott om utrymme för en massa bus och lata härliga dagar i solen.

När branden härjade på gården hade Sonny verkligen kämpat för att får ut katterna, senare fick han följa med till sjukhuset för att tillbringa natten då han dragit på sig rökskador. Brandmännen var också otroliga och kämpade även dom för katternas liv.

Längst bak på bilden kan ni se den stora utegården och på framsidan de mindre.

Nätet i utegården fick slitas upp på flera ställen för att skapa flyktvägar åt katterna.

När vi var där så var det 12 katter som saknades och nu tror jag dom har hittat 2 till. Jag pratade med Maritha på kvällen och hon sa att hon inte ger upp förrän alla katter är hittade. Tjejen som visade oss runt sa att dom knappt sover då de är ute på nätterna för att titta så att ingen katt sitter och fryser i fällorna.

Foto: Katthemmet Kompis.

Det är så fint att så många människor har engagerat sig i Katthemmet Kompis. Maritha, Sonny och alla andra som hjälper till på gården är sanna djurvänner och det märker man inte bara på hur dom tar hand om katterna och lägger ned tid för att hitta dom. Tittar man sig runt på gården hänger det mat till fåglarna i de flesta träd och hö ligger framme så att rådjuren kan ta för sig. Fortsätt att hjälpa kompis. Allt material som inte går åt säljs och pengarna går till att bygga upp kompis igen.


Pengar kan ni fortsätta att skänka på PG-konto: 35 74 82-9



Maritha vill skicka ett stort tack till alla som varit med och hjälpt till!

En sista blick över gården innan hemfärd. Längst bort ser ni det nedbrända katthemmet, sedan kommer det provisoriska katthemmet i den röda lilla stugan till vänster och till höger om mig ligger bostadshuset (syns ej på bilden).

Innan vi lämnade Nybro passade vi på att få i oss något att äta, även hunden fick ett mål mat och vatten . oron fanns att han kanske skulle kräkas i bilen, men det gjorde han faktiskt inte. Visserligen har han aldrig visat tecken på att vara åksjuk, men man vet ju aldrig.

När vi alla var mätta och belåtna rullade färden vidare hemåt Västervik igen.

Allt gick bra ända tills sambon blev kissnödig. Vi stannade till vid en parkeringsficka, men diket där var som ett mindre stup så färden gick vidare nu i sökandet efter ett bra ställe att stanna på. Vi svängde in på en mindre väg och såg ganska snart vad vi trodde var en perfekt plats att stanna på. Det såg ut som en parkeringsfick, möjligtvis en busshållsplats. Vi kröp sakta in mot platsen för att parkera och poff så försvann marken under oss och det ända jag såg genom min sidruta var snö. Jag kom inte ur bilen utan fick kravla över sätet och hoppa ut på förar sidan.

Det som hänt var att vi hade kört ner i diket som var överplogat med snö. Där stod vi mitt ute i skogen där allt var becksvart. Då slog det mig att jag har en ganska stark ficklampa på min mobil. Jag sprang ut till den stora vägen och började vifta för glatta livet med min lampa. Först stannade bussen för att plocka upp mig, sedan kom en personbil som tyvärr inte kunde hjälpa oss, den tredje bilen som stannade visades sig vara en bärgarkille. Han ringde sin kollega som skulle komma med en bärgare. Innan bärgningsbilen hann komma hann jag stoppa en kille i en lastbil. Killen i lastbilen hjälpte oss upp ur diket helt gratis även fast vi erbjöd honom en slant.

Tack så hemskt mycket!

Jag filmade lite där jag och hunden stod i mörkret och frös. Men eftersom det var så mörkt så syns det inte så bra.

Här har ni bilen- filmade åt fel håll.

Bärgningsbil, personbil, lastbil och så svärfars bil på plats. Mycket rörelse på den lilla vägen.

Här drar lastbilen upp vår bil ur diket. Allt gick jätte bra och bilen hade inga skador av händelsen.

När vi väl var uppe ur diket och vi tackat för hjälpen så fortsatte färden återigen hem till Västervik, utan några hinder längst vägen.